Röda Rummet

han hade blivit överträffad av sin lärjunge. Han hade dessutom blivit
kall om fötterna och var ovanligt hungrig, ty det ivriga talet om äta
hade väckt slumrande känslor, vilka icke på ett helt år fått giva sig
luft. De lade sig under en gran; Ygberg gömde den dyrbara boken, vilken
han aldrig velat låna ut till Olle, väl inlindad i ett papper, under
sitt huvud och sträckte ut sig i sin fulla längd. Han var blek som ett
lik, kall och lugn som ett lik, vilket uppgivit hoppet om en
uppståndelse. Han såg huru småfåglar åto granfrön ovanför hans huvud och
släppte ner skalen på honom, han såg huru en stinn ko gick och betade
mellan alarna och han såg röken stiga upp från trädgårdsmästarens
köksskorsten.

-- Är du hungrig, Olle? frågade han med matt stämma.

-- Nej, sade Olle och kastade hungriga blickar på den underbara boken.

-- Den som vore en ko! suckade Ygberg, knäppte ihop händerna över
bröstet och överantvardade sin själ åt den allförbarmande sömnen.

När hans svaga andedrag blivit tillräckligt regelbundna, lirkade den
vakande vännen fram boken så sakta, att icke den sovande skulle störas;
därpå kastade han sig framstupa och började sluka det dyrbara
innehållet, varunder han glömde både Tennknappen och Grytan.