Konstnärs-träffar

Ja. Soloaspekten är avgörande. När du tar med andra tenderar du att fokusera på deras upplevelse och sociala dynamik snarare än din egen kreativa utforskning. Det här är tid helt tillägnad din inre konstnär.

Julia Cameron föreslår ungefär två timmar i veckan. Men även en kortare utflykt på 30 till 60 minuter räknas. Det viktiga är regelbundenhet och intentionalitet, inte längd.

Många av de bästa Konstnärsträffarna är gratis eller nästan gratis. Att promenera genom en ny stadsdel, besöka ett bibliotek, sitta i en park, strosa runt på en loppmarknad eller titta på folk vid en tågstation kostar inget annat än tid.

Ibland, ja -- om det genuint känns som ett äventyr. Att prova ett nytt recept, titta på en inspirerande dokumentär eller måla med akvareller kan kvalificera sig. Men att ta sig ut ur sin vanliga miljö är en del av det som gör Konstnärsträffar effektiva.

Konstnärsträffar betonar utforskning och nyheter framför färdighetsutveckling. En hobby innebär ofta upprepning och förbättring. En Konstnärsträff bjuder in dig att prova något nytt, vara nybörjare och följa nyfikenheten utan att oroa dig för att bli bättre.

När andra är närvarande skiftar din uppmärksamhet till att hantera den sociala dynamiken -- deras preferenser, reaktioner, konversation. Konstnärsträffen är specifikt för din inre konstnär. Med en följeslagare är du på ett socialt utflykter. Ensam är du på en kreativ expedition.

Extremt vanligt, särskilt för föräldrar, vårdgivare och människor som kopplar sitt värde till produktivitet. Cameron anser att denna skuld är betydelsefull: den pekar på hur djupt du har försummat din inre konstnär. Obehaget är anledningen att gå, inte en anledning att avboka.

Det icke-vetandet är användbar information och ett tecken på att praktiken är nödvändig. Börja smått: notera vilka skyltfönster som fångar ditt öga, vilken del av ett bokhandel som lockar dig, vilket ämne du hela tiden tänker utforska. Följ lågnivåfikat utan att behöva ett bra skäl.

Bara med verklig intentionalitet. En järnhandel kan kvalificera sig om du spenderar en timme genuint fascinerad av texturer, verktyg och material -- inte om du är där för att köpa en glödlampa och gå. Kvaliteten på uppmärksamheten spelar större roll än aktiviteten.

Håll en löpande lista över allt som någonsin har låtit intressant -- en målningsstil, ett kvarter du inte har utforskat, ett kök du aldrig har lagat. Museilistor, lokala evenemangskalendrar och tidskriftssidor är bra källor. Ribban är helt enkelt: låter detta som om det kan vara roligt?

Börja med aktiviteter som naturligt är solitära på offentliga platser: bläddra i ett bokhandel, besöka ett museum, sitta på ett café med ett skissblock. Solobesökare på kulturella arenor är helt normalt. Obehaget försvinner vanligtvis efter två eller tre utflykter.

Nej. En romanförfattare behöver inte besöka litterära evenemang. En bildkonstnär behöver inte gå till gallerier. Syftet är kreativt näring genom nyfikenhet och häpnad -- ett akvarium, en loppmarknad eller ett växthus räknas fullt ut.

Du märker det kanske inte omedelbart. Effekten är ofta försenad -- en ny idé dyker upp dagar senare, motståndet mot ett projekt mjuknar, eller du känner en subtil uppgång i humöret. Veckor när du hoppar över Konstnärsträffar tenderar att kännas torrare och mer fastnade, vilket vanligtvis är det tydligaste beviset.