Röda Rummet

Andersson, och ut på gatan.

Brodern stod häpen; det där kunde han inte förstå; vad skulle det
betyda; springa sin väg, då han blev bjuden på frukost; springa sin väg,
och han var ju ändå inte ond. Springa! Det skulle inte en hund ha gjort,
om man kastat en köttbit åt honom!

-- Han är så besynnerlig! mumlade han och rappade av golvtiljorna. Därpå
gick han till sin pulpet, skruvade upp stolen så högt den gick, och
klättrade upp. Ifrån denna upphöjda plats brukade han se människor och
förhållanden från en högre synpunkt, och han brukade finna dem små, dock
icke så små, att de ej kunde användas för hans ändamål.




TREDJE KAPITLET.
Nybyggarna på Lill-Jans.


Klockan var mellan åtta och nio den vackra majmorgonen, då Arvid Falk
efter scenen hos brodern vandrade gatorna framåt, missnöjd med sig
själv, missnöjd med brodern och missnöjd med det hela. Han önskade att
det vore mulet och att han hade dåligt sällskap. Att han var en skurk,
det trodde han icke fullt på, men han var icke nöjd med sig själv, han
var så van att ställa höga fordringar på sig, och han var inlärd att i
brodern se ett slags styvfar, för vilken han hyste stor aktning, nästan
vördnad. Men även andra tankar döko upp och gjorde honom bekymrad. Han