Röda Rummet

hade till resultat, att man visste var man hade mig och att jag blev
omöjlig. Och nu gör jag som så många andra skeppsbrutna: jag kastar mig
i armarna på litteraturen!

Struve, som syntes missnöjd med det avstubbade slutet, stoppade in
blyertspennan, drack ur sin toddy och såg förströdd ut. Emellertid ansåg
han sig böra tala.

-- Kära bror, du har icke lärt dig livets konst ännu; du skall se huru
svårt det är att få ett bröd först, och se huru småningom det blir
livets huvudsak. Man arbetar för att få bröd och man äter sitt bröd för
att kunna arbeta ihop mera bröd, för att kunna arbeta! Tro mig, jag har
hustru och barn och jag vet vad det vill säga. Man måste lämpa sig efter
förhållandena, ser du. Man måste lämpa sig! Och du vet inte hurudan en
litteratörs ställning är. Litteratören står utom samhället!

-- Nå väl, det är straffet, när han vill ställa sig över samhället! För
övrigt avskyr jag samhället, ty det vilar ej på fritt fördrag, det är en
vävnad av lögn -- och jag flyr det med nöje!

-- Det börjar bli kallt, anmärkte Struve.

-- Ja, skola vi gå?

-- Kanske vi gå.

Samtalets låga hade flämtat ut.

Emellertid hade solen gått ned, halvmånen hade äntrat horisonten och