Modern

ingenting att göra och ingenting att säga.

»Det var otäckt», upprepade han blott ännu en gång, tomt och själlöst.
Så gled han ut om dörren.

Hon hörde hans steg i tamburen, aflägsnande sig nedför trappan--utanför
på gatan... tills de dogo bort och tystnaden slöt sig som hafvet öfver
en varelse, som går till botten. Det låg ett hårdt uttryck öfver hennes
drag och den starka figuren såg segare ut i sin hållning än vanligt. De
röda strimmorna hade så småningom spridt sig till en stark rodnad. Hon
kände ett behof af mekanisk sysselsättning och började samla ihop
knifvar, gafflar och tallrikar på bordet. Så slog hon på gongongen för
att säga åt Molly att hon kunde duka af.--

Fru Zimmermann stod vid fönstret och såg ned på staden med de många
upplysta fönstren, der man firade julafton innanför. I hennes sinne
bredde sig en död, blytung smärta. Nu var det alltså slut; nu först hade
hon blifvit helt och hållet ensam. Det fans ingen i verlden mer än han,
som hon brydde sig om att vinna. Och honom hade hon drifvit bort. Hon
såg honom i tankarne gå omkring på gatorna, ensam och hemlös; och det
skar henne som en förebråelse genom själen: han hade ju aldrig vetat
hvad ett hem var.