Modern

Men i nästa ögonblick hade harmen brutit fram igen: han hade sårat henne
så djupt. Det var icke blott sarkasmerna från det uppträde, som nyss egt
rum; det var också något annat som kom till. Hon tänkte på, hur han från
början genom sin ovänlighet och sin kyla tvingat henne in i en falsk
ställning, påtrugat henne en roll, som var hennes natur främmande. Hon
hade af fruktan för att framkalla hans misshag tvungit all värme
tillbaka, bemödat sig om att lägga band på hvarje yttring af sitt
lifliga temperament; hon hade gjort det med ett våld på sin egen natur
och nu hade naturen hämnats med att bryta alla dammar och rifva med sig
i ett enda ögonblick den konstlade byggnad hon fört upp. Der stod hon
ensam på stranden och såg på förödelsen; såg alla drömmar, som slingrat
sig kring denne son, hvirflas rundt och försvinna--såg honom sjelf
försvinna, glida bort så långt, att hon aldrig kunde nå honom mer. Och
tomheten slog emot henne från alla sidor--han var ju den ende i verlden,
hon hade velat vinna.

Vinna? Ja, men han hade tvungit henne att förskapa sig till en
automat--till samma automat som brukade förevisa de anatomiska
märkvärdigheterna för främmande, ofta rått nyfikna kvinnor.