Modern

Hon har försökt öfvervinna det der sedan hon märkt, hur jag plågas af
det; jag ser hur hon strider emot det--men det är våld på sina vanor och
på sin natur. Och så--tänk dig!--så har hon ändå de mest vårdade händer,
jag någonsin sett; stora, vackra händer, som man inbillar sig kunde höra
till en antik kolossal-staty, men som ha styrka nog att föra en
smedslägga. Sådan är hon.»

»Jag skulle gerna vilja göra hennes bekantskap.»

»Du kan ju följa med mig nu.»

»Tack. I kväll har jag inte tid. Jag ska' ner i tryckeriet.»

»Nå så en annan kväll då. Gå bara dit upp och fråga efter mig.»

»Ja, det ska' jag göra. Adjö med dig så länge.»

»Adjö.»

När Wille en stund derefter steg in hos sin mor fann han henne sittande
vid skrifbordet i salongen.

»Det tycks icke gå att få några elever i språk», sade hon och såg upp
medan hon stödde händerna mot den öppna skrifbordslådan, der hon vändt
upp och ned bland papperen. »Jag är för okänd och det fins för många,
som ge lektioner. Men rysk literatur lär ju vara på modet här liksom i
Paris. Jag skall se till att få öfversättningsarbete.»

»Det går inte. Det är inte nog med att kunna det främmande språket, man
skall också kunna sitt eget.»