Röda Rummet

lögn; sanningen är poesiens skönaste smycke; vart skulle vi komma utan
sanningen, mina herrar!

-- Får jag se på omslaget ett ryck, sade Borg och tog åt sig boken.

Han grinade ett brett grin och sade:

-- Ja, det är ett gnällande som är alldeles förtvivlat, stora, långa
karlarna låta som kattor i Mars! Och de där vilja väcka världens
intresse, när de inte kunna det på annat sätt, med bleksot och polyper;
lungsot törs de inte komma med, ty det är för gammalt. Och då gå de och
äro breda i ryggen som bryggarhästar och röda i ansiktet som vindragare.
Där jämrar den där sig över kvinnans otro, han som aldrig prövat annat
än skökans tro på betalningen; och den där som skriver om att han »ej
har guld, men blott sin lyra» -- en sådan lögnare; han har fem tusen i
räntor och fideikommissrätt till en stol i Svenska Akademien! Och den
där otrogna, cyniska ricaneuren, som icke kan öppna sin mun utan att
stinka fram en oren ande, han jolmar gudlighet. Deras poesier äro inte
en smul bättre än de som för trettio år se'n lades under guitarrnoter av
prästgårdsmamseller; de skulle skriva åt sockerbagarn för tolv öre
tummen och inte gå och besvära förläggare, tryckare och recensenter med