Röda Rummet

noppor och blått sidenfoder med hängande tofsar; han kunde icke
underlåta att ta den i sin hand och låta parfymen new-mown hay -- men
förstudörren öppnas och in kommer en liten tioåring, åtföljd av sin
jungfru; hon ser på magistern med ett par stora, orädda ögon och gör en
liten kokett nigning, vilken magistern nästan förlägen besvarar med en
bugning, varvid den lilla skönheten ler -- och jungfrun också! Hon
kommer för sent, men det tycks inte skrämma henne, ty hon låter jungfrun
ta av sig ytterkläder och bottiner med en min så lugn som om hon kommit
till en bal. Nu -- vilka ljud inifrån rummen -- det knäppte i hans bröst
-- vad var det? -- Ah! Det var ju orgeln! Hm! Gamla orgeln! Ja!

Och en hel här av barnaröster sjunga: Jesu, låt mig städse börja! Han
känner sig illa till mods och han får lov att tänka på Borg och Isaac
för att återvinna fattningen. Men nu blir det ändå värre: Fader vår, som
är i himmelen! -- Herre Gud, ja? Gamla Fader vår! Det var inte i går det
... Det blir tyst, så tyst att man hör hur hela hären av små huvuden
höja sig och skrynkla kragar och förklä'n, och så slås dörrarna upp och
ett helt blomsterland av unga flickor från åtta till fjorton år bölja