Röda Rummet

somnade han och genomgick samma kval i drömmen, och han slet sig från
dem och väckte sig, men somnade igen, varvid samma syner upprepades.
Fram emot klockan nio vaknade han vid att han skrek, och då sprang han
ur sängen, som om han ville fly onda andar, som förföljde honom. När han
ställde sig framför spegeln, såg han att han gråtit. Han klädde sig i
hast, och när han skulle taga på stövlarna, sprang en spindel fram över
golvet. Han blev glad, ty han trodde även på spindlar, och de skola
betyda lycka; ja, han blev vid ett förträffligt lynne och sade sig
själv, att man icke skall äta kräftor om kvällarna, om man vill sova
gott. Han drack sitt kaffe och rökte en pipa och satt och smålog åt
regnskurarna och blåsten utanför, då det knackade på hans dörr. Han
spratt till, ty han fruktade alla underrättelser i dag, han visste icke
varför; så tänkte han på spindeln och gick lugn att öppna.

Det var herr Falanders piga, som bad honom äntligen komma till herr
Falander precis klockan tio i ett högst angeläget ärende.

Återigen överfölls han av den obeskrivliga ångest, som plågat honom
under morgonsömnen. Han försökte fördriva den timme som återstod. Men
det var omöjligt. Då tog han på sig och skyndade med hjärtat högt upp