Röda Rummet

-- Det är bra synd att ett sådant geni som Borg skall supa så fasligt,
sade Levi.

-- Hur och när yttrar sig hans geni? frågade Falk.

-- Man kan vara ett geni utan att skriva vers, sade Struve spetsigt.

-- Det tror jag, ty att skriva vers förutsätter intet geni -- lika litet
som det att man är ett kreatur, sade Falk.

-- Ska vi göra upp nu? sade Struve och fick ett ärende ut.

Falk och Levi gjorde upp. När de kommo ut, regnade det och himlen var
svart, blott gasskenet från staden stod som en röd sky i söder.
Hyrvagnen hade kört hem och det återstod endast att slå upp rockkragarna
och vandra. De hade icke kommit längre än till kägelbanan, då de hörde
ett förfärligt anskri uppe i luften.

-- Förbannelse! skrek det över deras huvuden, och nu sågo de Borg gunga
på en av de högsta lindarnas toppgrenar. Grenen sjönk mot marken, men
höjde sig i nästa ögonblick och beskrev en oerhörd kurva.

-- Å, det är kolossalt! skrek Levi. Det är kolossalt!

-- En sådan galning, smålog Struve, stolt över sin protégé, och drog upp
rockkragen.

-- Kom hit, Isaac, röt Borg uppe i luften, kom hit, judgosse, så ska vi
låna pengar av varann!

-- Hur mycket vill du ha? frågade Levi och viftade med plånboken.