Röda Rummet

salongen, ser jag den onde själv sitta i oxögat och skratta. Han tyckes
ha engagerat mig för sitt eget nöjes skull, och icke för att jag skulle
göra teatern något gagn. En gång vågade jag fästa hans uppmärksamhet på
att jag behövde öva mig i talroller någon gång, om jag skulle bli
skådespelare. Då blev han otidig och förklarade att man skulle krypa
först innan man kunde gå! Jag svarade honom att jag kunde gå! Det sade
han vara lögn, och frågade om jag trodde att skådespelarkonsten, den
skönaste och svåraste av alla konster, icke fordrade någon skola? Då jag
svarade honom, att det just var min mening, och att jag därför väntade
otåligt att få börja den där skolan, sa han att jag var en obildad hund
och att han skulle sparka mig! Då jag invände mot detta, frågade han
ytterligare om jag trodde att hans teater var ett räddningsinstitut för
ynglingar med dåliga affärer, och jag svarade ett öppet, obetingat,
glatt: ja! Då förklarade han, att han skulle döda mig, och det håller
han på med nu! Jag känner huru min själ brinner ner som ett talgljus i
korsdrag, och jag är snart övertygad om att »det onda segra skall till
slut, fast det i moln sig döljer», eller hur det står i katekesen. Men