Röda Rummet

tillfälle att skåda människan såsom samhällsdjur under alla möjliga
former. Han hade bevistat riksdagen, kyrkostämmor, bolagsstämmor,
sammankomster för välgörande ändamål, polisrannsakningar, fester,
begravningar, folkmöten; överallt stora ord, och många ord, ord som
aldrig brukas i dagligt tal, något slags särskilda ord, som icke äro
uttryck för någon tanke, åtminstone icke för den som skulle uttalas. Han
hade därigenom fått en ensidig uppfattning av människan och kunde aldrig
se henne utan som det lögnaktiga samhällsdjuret, vilket måste så vara,
efter som civilisationen förbjuder öppet krig; hans brist på umgänge
gjorde att han glömde bort att det fanns ett annat djur, som mellan skål
och vägg är rätt älskvärt om det icke retas, och som gärna visar sig med
alla sina fel och svagheter så snart inga vittnen äro närvarande. Detta
hade han glömt och därför var han mycket bitter. Men det var en annan
omständighet, som var ledsammare: han hade förlorat aktningen för sig
själv! Och detta utan att han begått en enda handling, för vilken han
behövde blygas! Men andra hade berövat honom den, och det går mycket
lätt för sig. Överallt och var helst han uppträtt, hade man visat honom