Röda Rummet

framkallade, och en tilltagande yra jagade upp hans religiösa känslor,
som på kvällen varit tämligen förslöade av ymnig mat. Och som ruset
började bliva allmänt, tog han sig anledning att påminna om kvällens
betydelse och de känslor ett avsked måste framkalla. Han reste sig från
sin plats, fyllde ölglasen, tog stöd mot byrån och påkallade allmän
uppmärksamhet.

-- Mina herrar -- han erinrade sig Magdalenas närvaro -- och damer. Vi
ha i denna kväll ätit och druckit och, för att komma till ämnet, gjort
detta i en avsikt, som om man nu måste frånse det materiella, som endast
är den låga, sinnliga, djuriska beståndsdelen i allt vårt varande,
vilket i en stund som denna, då avskedets stund nalkas -- vi se här ett
bedrövligt föredöme på den last, som vi kalla dryckenskapslasten! Det är
i sanning upprörande för den religiösa känslan, då man efter en afton,
tillbragt i personers närvaro, känner sig manad att höja ett glas för
den person, som visat sig äga en upphöjd talang -- jag menar Sellén --
så skulle man kunna tro, att aktningen för en själv i någon mån borde
göra sig gällande. Ett sådant exempel, håller jag före, har här i en
högre potens gjort sig kännbart, och det är därför ... jag erinrar mig