Röda Rummet

artisterna, vilka här hade sin enda marknad; huru dessa rövare förstörde
smaken och demoraliserade konstnärerna, vilkas enda strävan hädanefter
måste gå ut på att försöka måla lika dåligt som de säljande, så vida de
icke ville gå under. Därpå drogs Sellén fram. Dennes tavla var den
första på tio år, som var framsprungen ur en människosjäl; konsten hade
i tio år varit en produkt av färger och penslar; Selléns tavla var ett
ärligt arbete, fullt av ingivelse och hänförelse, fullt ursprungligt,
som endast den, vilken sett anden i naturen ansikte mot ansikte, kunde
göra det. Recensenten varnade den unge för att söka komma upp mot de
gamla, ty dem hade han redan övergått, och uppmanade honom att tro och
hoppas, ty han hade en kallelse o. s. v.

Gråkappan skummade av ondska.

-- Ni skall se att karlen lyckas! utropade Redaktören. Fan anamma, att
vi skulle gå på honom så hårt! Tänk om han lyckas! Då ha vi blamerat
oss! Men akademikern svor, att han icke skulle lyckas, och han gick hem
med ofrid i sin själ och läste i sina böcker och skrev en avhandling som
fortfarande bevisade, att Sellén var en humbug och att Den Obesticklige
var bestucken.

Gråkappan hämtade andan, men blott för att få ett nytt slag.