Förvillelser

sökte långsamt mot land med slappa segel och jämna årtag, vilkas
plaskande i vattnet indelade tiden lika tröttande regelmässigt som ett
urverk. Dagens alla vita strömoln hade drivit undan och samlat sig till
stillastående skybankar längst nere vid synranden, och över hans hjässa
välvde sig en tom, blå kupa, kallare och mera tom med varje minut som
rann.

Tomas stod som förstenad och betraktade landskapet. Slutligen vände han
sig bort med en frossbrytning och fortsatte att följa vägen inåt ön.
Plötsligt trodde han sig höra på ljudet av sina steg, att han gick över
en bro. Han såg upp och varseblev ett räck på vardera sidan av vägen.
Då han böjde sig fram över räcket, drunknade hans blick i ett schackt så
mörkt och så djupt, att han icke kunde skönja någon botten, endast något
grönaktigt fuktigt, som glansen av synd ur ett svart öga. Det var alltså
gruvan... Rädd att låta fascinera sig av denna mörka, gröna glans slet
han sig med våld från platsen och fortsatte inåt skogen, där vägen nu
smalnade av till en starkt sluttande gångstig.

Skogen teg omkring honom. Men långt bortifrån, långt nedifrån hördes ett
regelbundet och tungt stönande, suckarna från en jätte, som vrider sig i