Förvillelser

intresserade henne.

Fru Mortimer sökte förgäves få i gång ett lärorikt samtal med pastor
Caldén, en medelålders man med kal hjässa och skarpa ögon, och vars
mörka prästrock bröt hårt av mot de övrigas vita skjortbröst och ljusa
toaletter. Han besvarade hövligt men undvikande alla de spörsmål
angående mänsklighetens lifsfrågor, som den talföra fru Mortimer i
muntert virrvarr lät hagla om hans öron. Han ville icke gärna draga in
det som för honom var det högsta av allt i en flyktig bordskonversation,
och om likgiltiga ting kunde han absolut icke tala. Han inskränkte sig
därför till kortfattade och något torra svar, bakom vilka fru Mortimer
icke visste om hon skulle se en snillrik mans djupsinne eller den
tillbakadragne lärdes brist på sällskapsvana. Den hövliga ironi, som de
i själva verket dolde, undgick henne lyckligtvis helt och hållet. Pastor
Caldén var icke ett geni, men han hade det gemensamt med geniet, att
varje annan tankesfär än hans egen för honom var tom skugga och
overkligt gyckel, ty han hade levt sig till den och in i den. Av tvivel
hade han aldrig känt något annat än den samvetsömme mannens tvivel på
sig själv, sin kraft och sin värdighet att föra fram en stor sak. Hans