Förvillelser

kropp ringlade en tjock och fjällig orm. Hal och kall smög den sig fram
mellan hennes brett utspärrade ben, vred sig upp över skuldrorna och
snodde sig i en fet och glänsande ring om hennes hals, och huvudet med
två lysande gröna ögon hängde ned mellan hennes uppsvällda bröst. Och
hennes hand smekte ormen, smekte drömmande hans rygg och hans spetsiga
smala huvud. Hennes ögon voro två nattkalla brunnar, och hon var mera
naken än någon kvinna kan vara.

-- -- Var var sagans doft, var var diktens och äventyrets skimmer?

Synden --

Greta reste sig från soffan, vit av skräck. Hon var nära att stöta
omkull det lilla bordet med flaskan och glasen.

-- Jag vill gå, sade hon. Jag vill gå!

Hon var redan i tamburen, samlade ihop sina kläder i mörkret och började
sätta dem på sig i feberaktig brådska. Hall kunde icke lugna henne:
skrämseln hade fått makt med henne.

-- Jag vill gå, upprepade hon, och hennes röst skälvde. Hon kunde icke
få fram några andra ord än dessa.

Hon var borta, och Hall stod ensam i rummet. Han såg på sin klocka: hon
var icke mycket över halv åtta.

-- Den går så långsamt, tiden -- --

Stuckalbumet låg på golvet, uppslaget vid samma ställe som nyss. Ormen