Förvillelser

uppmärksamt med två pepparbruna ögon, i vilka dolde sig ett halvt löje.

Tegelhandlaren -- tegelhandlaren -- --

Tomas fattade Mortimers hand och reste sig hastigt.

-- God natt, sade han. Jag är sömnig.




XIII


Tomas och Märta träffades icke vidare. Det gick över en vecka, utan att
han hörde något från henne, och han kunde icke besluta sig för att
skriva. Hon upptog heller icke längre hans tankar helt och hållet; han
märkte det själv, och det förvånade honom. Han gick som i dvala: framför
honom och omkring honom var en öken av grå likgiltighet, och likväl
kände han, att det snart måste hända något. Det var ett tillstånd, som
erinrade honom om en dröm han ofta hade haft som barn: han stod på ett
järnvägsspår och såg tåget komma långt borta i en kurva, han hörde det
brusa och rassla och såg det närma sig och bliva större och större, och
han stod kvar förlamad och kunde icke röra en lem.

Men han levde som förut och lät tiden gå som den bäst ville.

Så en dag kom ett stadsbud med ett brev och ett smalt, avlångt paket.

Han bröt brevet och läste:

    "Tomas!

  Ja, det är slut. Ha vi icke vetat det länge? I morgon med aftontåget
  reser jag till Norge med mamma, och vi veta icke när vi se varandra