Förvillelser

Hon hade likväl blivit blek.

Stormen hindrade dem att tala. De kunde knappast andas, medan de
långsamt arbetade sig upp för branten av den kulle, där tornet stod. Det
var ett gammalt förfallet vattentorn, vars roströda mur visade gapande
svarta hål efter tegelstenar, som bitvis eller helt och hållet fallit
bort. Tomas dunkade med käppens doppsko mot den stängda järnporten, till
vilken det säkert icke på länge hade funnits några nycklar. Den svarade
med ett dån, som för en sekund överröstade själva stormen.

Solen lyste fram några ögonblick ur den svavelgula bräschen i ett
sönderrivet moln.

Nedanför och runt omkring dem böljade ett upprört hav med gula och röda
vågor, ett hav av träd i höstens färger. Bortom parken och slottet
fräste Mälaren grön och vit.

Tomas och Märta stodo i lä av tornet, stödda mot muren, och lyssnade
till stormens brus. Hon lutade sitt huvud mot hans bröst, och han stod
och stirrade utåt och visste icke själv på vad han tänkte.

En gammal flöjel gnisslade däruppe, och luften sjöng, och vissna blad
fladdrade omkring som brokiga fjärilar. Fåglar, som hade bo i muren,
kommo och flögo under gälla skrin.

Tomas kände plötsligt, att det lilla brunhåriga huvud, som vilade mot