Förvillelser

mer och mer. Ett ofantligt bomullsvitt moln, liknande en jätteballong,
som slitit sig lös från sin gondol och utan förare slungats ut på någon
äventyrlig irrfärd i rymden, kom långsamt seglande från öster, erövrade
trakt efter trakt av himmelskartan och lade parken i grå skymning.

Tomas och Märta stodo lutade mot ett gammalt kastanjeträd, ur vars
grenar vinden skakade ned ett regn av bleka gula blad över deras
skuldror. Och det var icke blott kanstanjeträdets löv, som fläktade om
deras huvuden och fastnade i deras kläder: vinden förde i deras armar
och till deras fötter alla slags blad från alla slags träd -- lönnarnas
röda, asparnas svarta, bokarnas bruna och almarnas vitgula blad. Ett av
de allra största, ett bjärtrött lönnblad med mörka ådror, fladdrade
länge hit och dit för deras ögon. De stodo båda och betraktade det.

-- Var skall det stanna...

Plötsligt fördes det av en häftig vindstöt rakt mot Tomas' ansikte. Han
ville taga bort det, men Märta böjde sig fram och tryckte det fast över
hans ögon med båda sina händer, och under tiden kysste hon hans mun.
Tomas rörde sig icke. Han stod stilla och lät henne göra med honom vad
hon ville, medan dagern lyste rosenröd in i hans ögon genom bladets