Modern

Han bemödade sig synbart att tala i sin vanliga sarkastiska ton; men
röstens lätta skälfning förrådde honom.

Han fortsatte:

»Det fins ju ingen räddning; vi tvingas ned i smutsen. Åh, tror du inte,
att de fleste af desse unge män från början--ja, kanske allt
framgent--gå och bära på en längtan så fin och vacker som trots någon af
de kyske unga damerna. Men denna längtan är på förhand dödsdömd--och
surrogatet hålles oss så nära för munnen...»

Modern satt stilla och lyssnade till denna röst, som ville vara så
uttryckslös men dock röjde så mycket. Der rörde sig inom henne en känsla
af medlidande, som gjorde allt annat smått. Denna framställning var
alltför äkta i sin ton för att icke verka fullkomligt öfvertygande.

»Hur kom du för resten att tänka på dethär?» frågade han efter en stund.

»Det var något i den lilla fru Hedströms sätt, när jag frågade henne om
hon icke haft lust att vara med deruppe hos dig om kvällen.»

»Ja, hon är rädd om sitt rykte», sade han hånfullt.

»Du finner det visst dumt, men när det gick upp för mig hvad hon syftade
på kom det öfver mig liksom en skam. Tanken på att ha varit i samma rum,
suttit i samma soffa som--som ces dames--plågade mig så förskräckligt.