Modern

skall vara sann emot henne, får du välja emellan oss två. Det _kan_ jag
icke. Då skulle jag bli falsk emot er båda. Och mot dig vill jag icke
vara det.

Skrif nu och säg hvem du väljer. Och skrif lugnt om du kan. Men kom ihåg
att jag hatar henne, om det så var mitt sista ord.»

Hon reste sig från skrifbordet och såg på pappersarket som låg der
fullskrifvet; hennes lugna, säkra stil var orolig och nervös.

Ja, hon hatade, hatade med hela sin naturs intensitet detta blonda,
hufvud, som kunde hvila så mjukt mot ett hjerta--och vrida sig undan så
behändigt och lätt.

Hon hade ingen aning om att det några hus derifrån satt en af romaner
och balkurtis förkollrad liten varelse, som dissekerade upp sig sjelf i
gagnlöst sjelfplågeri och stirrade på sig sjelf som på ett märkligt,
enastående fenomen.

En vaxblek hand, som knappt egde kraft nog till en smekning och som var
så obekant med lifvets hvardagsarbete, skref med hysterisk ifver i en
bunden dagbok, skref med barnsliga, karaktärslösa bokstäfver:

»Hvarifrån har jag detta olycksaliga förstörelsebegär. Detta, som hvilar
som en förbannelse öfver mig och som drar olycka öfver allt hvad jag
vidrör. Jag har ett begär att böja all stolthet, att sticka eld i all