Modern

strängarne af en gammal god violoncell.

En dag kom han och lemnade henne ett långt oförsegladt bref; det var
till Alma och han bad henne skrifva några rader på sista sidan.

»Du får gerna läsa det», sade han då hon tvekade.

»Är det ditt allvar?» frågade hon och de bruna ögonen lyste upp.

»Kan du inte förstå det», svarade han ömt i det han lade sin ena arm
kring hennes hals.

Hon ögnade flyktigt här och der på de fullskrifna bladen, men så blef
intresset henne öfvermäktigt.

»----När jag kom hem satt mor på sin stol och skref. Jag blef så glad för
det att jag kysste henne på kinden. Hon är så knuten fast till allt,
slingrad in i vårt lif under dessa tre månader--och hvad hon varit för
oss, det vet du lika godt som jag. Jag har aldrig förr hållit af henne,
tycker jag. Hon gaf mig allt men jag hade ingenting att ge. Ingenting
till någon menniska i verlden; jag bara tog emot, återgäldade ingenting,
ty jag _hade_ ingenting, jag var så fattig invärtes. Nu tycks det mig
som om jag blifvit rikare med ens----»

Hon kom icke längre. Tårarne störtade utför hennes kinder, hon måste
taga sin näsduk upp för att hämma dem. Men när hon en stund derefter
skref sin helsning på sista sidan, kunde hon icke låta bli att läsa hvad