Modern

Det var för William en tid af kroppsligt och andligt välbefinnande, de
tre månaderna som följde. Aldrig förr hade han känt sig så stark och så
frisk och så glad. Och i den atmosfer af värme, i hvilken han nu lefde,
slogo de vackraste sidorna af hans karakter ut i blom.

»Jag känner på mig hur jag blir en bättre menniska för hvarenda dag»,
sade han en kväll då de som vanligt sutto tillsammans i skymningen. »Det
är ditt verk, lilla sparfunge.»

En annan gång hette det:

»Jag har gjort en stor upptäckt; jag har funnit de vises sten: konsten
att göra en dålig menniska god. Det är att göra henne lycklig.»

Ibland kunde nog erfarenheterna från hans förra lif bryta igenom i en
sarkasm eller en ironisk anmärkning men sjelfva sarkasmen hade icke
samma klang som förr, den hade intet af det afskyvärdt kalla och
hjertlösa, den hade något af det öfverseende den sympati med allt
menskligt, som finnes hos den för hvilken intet menskligt är främmande
och för hvilken det att förstå är detsamma som att tillgifva.

Han berättade t.ex. om sin sinnesstämning den första aftonen då han
träffat Alma i Stockholm. Han hade, sedan han skilts från henne, af en
ren tillfällighet stött på den kvinna, som då var hans älskarinna och