Modern

ned--har jag en förnimmelse som om jag falskeligen undanhölle dig något
som var din tillhörighet.

Som nu denna julmorgons stämning.

Lampan susar. Här är så ensamt och tyst och jag njuter ensamheten och
tystnaden i fulla drag. Det är något befruktande i denna
ensamhetskänsla. Det är som vore alla ledningar mellan mig och världen
afkopplade, som om jag själf sutte högt uppe i luften och endast förnam
ljudet dernerifrån som en aflägsen, sorgsen sång, dämpad och
bruten--medan tillvarons ödslighet, lifvets drömfyllda melankoli sänker
sig ner öfver mitt hufvud som en ofantlig läderlapp.

Och då--'Und dann werde ich sentimental wie ein Mops, wenn er zum ersten
Male liebt.'

Jag känner mig så fattig!

Inte materielt--ty der ligger 50 kronor i min plånbok ännu; inte häller
andligt, ty jag har diktarfeber och fantasien bränner hett i mitt
hufvud.

Men jag känner en våldsam längtan, en riktigt intensiv, sugande trånad
_att ge_. Det är en brännande förnimmelse liksom af skuld--en skuld som
skulle afplanas derigenom att jag--om också blott för ett ögonblick
eller par--göte glans öfver ditt lif, komme ditt bleka, sjuka blod att
rinna friskt i ådrorna, lärde dig att känna riktigt lefvande och varmt