Modern

nödfall kunna reservera sig med ett smil.

Men hon förstod honom; hon visste att det andra en gång skulle komma och
detta, som _var_, var henne redan mer än nog. Hon lade sin ena arm kring
hans axel och drog honom, glädjestrålande, fram emot fönstret.

»Se», sade hon. »Jag har stått här så ofta, ensam, och blickat ned till
de der lyktraderna och undrat hur det skulle vara att gå bland de andra
menniskorna dernere, språkande med dig, bekymmerslöst och gladt. Vill du
gå med mig en stund? Åh, du! Och jag kan få hålla dig under armen? Det
gör ju ingenting om du möter någon bekant; när du säger: det är min mor,
behöfver det icke vara någon skam att jag icke är ung och vacker.»

Han smålog ovilkorligt åt hennes ifver. Så böjde han sig fram och
tryckte en kyss på hennes panna, lätt som ett fjun.--

När William Zimmermann berättade för sin mor att det ingen erotik fans i
förhållandet mellan honom och den unga flickan trodde han det halfvägs
sjelf. Han stod ännu alltjemt på samma ståndpunkt, som förut, han
inbillade sig att det hela var ingenting. Han visste att han trifdes i
hennes sällskap, han visste också att han ibland hade anfall af något,
som han kallade sentimentalitet, men han inbillade sig att detta