Modern

hade också bleksjuka och läkaren sa' att hon skulle ligga. Ja, hon låg;
och innan man visste ordet af var hon död, utan att någon märkt det,
alldeles som när ett ljus går ut.--Nej, Lund är gräsligt!»

»Fröken Hagberg har inga röda blodkulor», inföll William nu, vänd till
modern. »Om vi skulle försöka att skaffa henne det?--Hon är en
månskensmenniska.»

Modern satt och betraktade den unga flickan. Hennes ögon voro något
utstående och hade en underlig färg: blågrön, som ett genomskinligt
vatten.

»Åhja, vi skola nog försöka att göra er bra.»

Dessa ögon, som hade något af ett alltför ogeneradt barns djerfva blick,
drogo sig plötsligt samman som för att dölja sitt uttryck.

»Jag blir aldrig bra», sade hon och munnen log som om hon sagt en
lustighet, men tårarne höllo på att bryta fram; »jag har försökt allting
och det hjelper lite strax, men så är det likadant igen.»

»Åh, ni ska' få se att Stockholmsluften gör underverk», sade William
muntert; men på samma gång såg han in i det blodlösa barnansigtet med en
öm, bekymrad blick, som icke undgick modern.

»Låt mig bli er läkare», sade hon. »Ni skall få se det hjelper.»

»Ja, i fjorton dar», svarade den unga med kufvad förtviflan, »men så är