Modern

William satt och hviskade till modern, små hånfulla anmärkningar under
föredragets gång. Plötsligt såg hon ett eget uttryck i hans ansigte, det
var som om ögonen vidgats och lyst upp, han reste sig tyst, avancerade
framåt och slog sig ner på en ledig plats vid sidan af en ung dam i
pelskappa, och pelsmössa ofvanpå en liten gul nacke.

Den der nacken hade William känt igen. Den tillhörde fröken Alma Hagberg
från Malmö.

»God dag, Ni», sade han i det han slog sig ner vid hennes sida.

»Goddag.»

Helsningen vexlades hviskande; den lille samhällsförbättrarens glasögon
blänkte redan hotande uppe från katedern; det var omöjligt att få mera
sagdt.

Men William satt och undrade. Han trodde att han öfverraskat henne och
ändå hade han förgäfves sökt efter ett spår af rodnad eller ett tecken
till sinnesrörelse i hennes ansigte. Han visste att hon gått på
föreläsningen för att träffa honom--men han anade icke att hon sett
honom då han kom in i sällskap med modern och att hon sedan dess hade
suttit stilla och väntat, som en fiskare på napp. Han såg på henne;
hennes ansigte var lugnt i sitt uttryck, och den fina hyn hade icke ens
en skiftning i rödt. Att detta lugn var naturligt trodde han icke ett