Modern

»Ja, kyss till.»

Hufvudrollen spelades af publikens favorit och hon öfverträffade sig
sjelf i graciöst sjelfsvåld och tjufpojkaktiga miner. Hon serverade hela
backfishrepertoaren med en glans och verve som kom publiken att hisna af
förtjusning; och när hon till sist kom fram med pjesens stora clou, den
långa näsan, steg förtjusningen öfver alla gränser. Det blef ett ändlöst
applåderande sedan ridån gått ned; och när de spelande fått sin beskärda
del hördes rop på författaren.

William smålog. Han var fullt besluten att icke visa sig; att komma in
på scenen och presentera sig som författare till denna lilla bagatell
föreföll honom så småaktigt fåfängt och han kände icke ringaste
frestelse dertill. Han njöt af att höra de intensiva ropen--han hade
känt igen Pelles röst, som skrek sig hes med omisskännelig ifver. Ja,
han kunde skrika! Champagnen skulle han få betala ändå!

Emellertid refs dörren upp och regissören uppenbarade sig, andfådd af
rörelse.

»Herr Zimmermann! Herrrn! Hör herrrn inte? Publiken ropar--för faen!»

»Ja, låt dem ropa.»

Regissören häpnade. Detta hade aldrig förr förekommit i hans praktik. En
herre som icke ville ta emot en inropning! Det förekom hans