Modern

skummar hvitt der de sänkas; och långt sedan ångbåten gått förbi, kokar
det och sjuder i en lång, strimma, hvit som mjölk, lik vintergatan en
frostklar natt, men med en drömfin nyans i grönt.

Himlen är grå i färgen och hänger lågt. Mörka skyar jaga hvarandra i
feberaktig strid för tillvaron: lefvande väsen, vexlande former. De
slitas i sär och byltas ihop och stormen piskar dem fram; de svepa kring
masttopparne, trasas sönder i flakor och svinna hän i luften.

Österut höjer sig Hallands kust terrassformigt i böljande linier; de
närmaste klipporna röda och grå, med alla granitens schatteringar af
mossor, lavar, remnor och springor, sedan dimmigare och dimmigare ända
till de högstaj afsatserna, som lysa himmelsblå mot den gråa himlen.

Vesterut ligger hafvet öppet. Derborta har ovädret koncentrerat sig i en
tjock, grumligt violett molnvägg, som kantar horisonten. Bakom dess
tunga draperi står solen och glöder. Man skönjer den som en svag
skiftning i ljust, en rundel utan konturer, speglad i den mörka
vattenytan som ett nästan omärkligt skimmer.

Höga, raka och stela teckna sig Nidingarnes fyrtorn mot luften; två
träsoldater med runda, svarfvade kroppar och små hufvud, i hvilka ögonen