Modern

födslovånda fram ur hans eget inre; der fans blott den literära parolen:
den mörka färgen, koketteriet med »den stackars arbetaren», som blifvit
de moderna diktarnes Werther, den ständigt mollstämda strängen på deras
harpor; och så till sist det motbjudande galanteriet för de stackars
förtryckte kvinnorna, som trängt sig fram i literaturen med bortskämda
barns hänsynslöshet och öfversvämmade den med sin entoniga patetiska
deklamation.

Hon hade sett sig för mycket om i verlden för att icke uppfatta det
osanna och grundfalska i denna deklamation, denna konjunkturström, som
en enda mäktig ande väckt till lif och på hvilken de toma bubblorna nu
flöto omkring.

Hvilket osundt och förskrufvadt och medelmåttigt intryck hon fått af den
boken; hon led af att läsa sådant, det var endast elände och ingen
ljusning. Och öfver detta elände sväfvade ingen diktares ande, der
flaxade blott en medelmåtta med vingar af tvifvelaktig äkthet. Derför
grep han aldrig in i hjerterötterna, som den store anden förmår, der
klingade icke ett skri af smärta igenom, der hördes blott ett otåligt
barns kvidan i tandsprickningstiden. Det hela gjorde icke intryck af
något sjelfständigt kändt, endast af en tillärd pessimism, som icke egde