Modern

hon måste försöka komma öfver. Hon hade ingenting annat att göra än att
vänta och resignera.

Det var dock icke så lätt att resignera. Hennes tankar voro hos sonen så
snart det dagliga arbetets strama tyglar slappades. Och allteftersom dag
gick efter dag växte ångesten fram och bredde sig ut på bottnen af
hennes sinne, färgande allt med sin svarta grundton.

Och ständigt skenade hennes fantasi utåt samma mörka väg, der den så
ofta kört sig trött. Åter och åter ljöd inom henne de två orden i hvilka
han en gång koncentrerat sin lifsbekännelse: »lam invärtes!»

Så låg hon åter en afton i slutet af Augusti på sin chäslong och vred
sig under den gnagande oron öfver sonen och hans framtid; och det var
som såg hon ut öfver en ödslig hed i mörker och kyla, der intet friskt
skott kunde slå rot, ingen grön planta spira upp. Ett menniskolif, ett
helt menniskolif, så ödsligt, så tomt, så mörkt, icke genom yttre
omständigheter utan genom hela sin viljesriktning. Och detta menniskolif
tillhörde den enda varelse hon hade att älska på jorden. Att se honom
långsamt och utan motstånd glida utför och icke ha magt att hejda honom,
hålla honom tillbaka. Hon ville ruska i hans axlar, hon ville ropa i