Modern

plats som dervid blifvit ledig hade sonen naturligt nog kommit att
intaga. Med den intensitet i alla känslor, som var det centrala i hennes
natur, hade hon omfattat detta försummade och förfrusna barn; hon gick
så helt upp i sin kärlek till honom, att allt annat i verlden var henne
likgiltigt för så vidt som det icke på ett eller annat sätt stod i
relation till honom. All den sunda naturliga egoism, som under hennes
egen blomning förbrukats till näring åt hennes eget kraf att lefva och
vara lycklig, hade nu samlat sig till en djup fond af ömhet, hvarmed hon
sökte värna om sonens lif och lycka. Ty i detta lif bodde hennes eget
väsen och i detta unga blood hennes själs odödlighet.

Att hon stannat kvar i Stockholm kom sig af en fullständig likgiltighet
för hvar hon befann sig, när hon ändå icke kunde få vistas der han var.
Med sin skarpa instinkt kände hon, att _det_ var något som hon måste
försaka. Det skulle eljes hämna sig på deras förhållande och göra dess
lifsluft kvaf och instängd. Han skulle känna det som ett tryckande band
och slita sig lös.

Men hon hade också ett annat skäl att icke lemna hufvudstaden. Hon
visste alltför väl att det var farligt att vara borta. Der kunde hända