Modern

skulle icke längre ha någon del i hans lif.

Detta smärtade henne så mycket mer som hon under den sista tiden tyckte
sig ha märkt, hur hon vann på honom; han blef menskligare och mera
tillgänglig för hvarje dag han kom och der var all utsigt till att han
till sist skulle kapitulera.

Sedan de slutat sitt arbete hade hon tyckt sig finna att det började gå
utför igen. Han kom numera sällan om förmiddagarne; men dock ännu hvarje
dag i skymningen, strax efter middagen. Der kunde han då sitta i en af
de bekväma stolarne och röka sin cigarett, tigande, medan mörkret föll
på. Hon såg spetsen glänsa till och försvinna för hvarje drag och fast
han icke talade hade hon dock en behaglig förnimmelse af menskligt
sällskap; af en hjerna som arbetade, af ett hjerta som slog--liksom af
en magnetisk ström, hvilken strålade emot henne från denna lilla
eldfläck, som andades.

De hade mindre att säga hvarandra nu än förr; deras gemensamma stora
intresse var ju borta. Men de kunde njuta af samvaron ändå, utan utbyte
af ord; de hade en känsla af trygghet och frihet i hvarandras sällskap,
ty tystnaden kändes aldrig tryckande och konversationen var aldrig
tvång.

Modern rufvade emellertid ständigt på, hur hon skulle åvägabringa ett